lisajalmefors.blogg.se

Ytterligare en dag har gått..

Publicerad 2016-04-14 16:29:37 i Livet, förståelse, motivation, ångest, åsikter,

Igår hade jag en rejäl dipp. Och det jag tycker är jobbigt är att det beror på absolut ingenting alls. Hadew en bra start på morgonen. Fanny och Sofia, 2 av mina goa stallkompisar, kom med glada tillrop när jag kom. Hästen var helt underbar. Vädret var toppen. Oddsen för att det borde ha varit en toppendag är milt sagt överväldigande.
Var på läkarbesök i måndags för en "check". Vi diskuterade just det faktum "Bara att". Hur många gånger jag inte fått höra det. "Men tror du inte att du kommer att skärpa dig om du bara...". Kruxet är ju återigen att det inte är "Bara att". Många gånger önskar jag att det på något sätt gick att sätta bandage på själen. För att på något sätt göra det mer påtagligt att jag faktiskt inte mår bra.
Ett brutet ben eller en stukad fot, då har du gips eller bandage. Då är det av någon anledning mer legitimt att vara sjuk. Men när själen/psyket är skadat, så är det inte ok på samma sätt. Prova och tala om för en person som brytit benet att: "Äsch, skärp dig. Det är bara brutet. Det är bara att du sammlar ihop dig, så kan du gå på det." Funkar inte eller hur. Så varför ska det helt plötsligt vara så enkelt att bara samla ihop sig?
 
Dessutom tror jag att min omgiving inte riktigt tar mig på allvar, eftersom jag inte gömmer mig. Jag tar mig upp ur sängen varje dag. Jag kan prata med vissa personer, och kan nog upplevas som en glad prick. Men det handlar om självbevarelsedrift antar jag. Vill inte visa mig svag. Men jag väljler väldigt noga vad jag vill göra. Vem jag vill prata med. Fast egentligen inte det heller. Eftersom jag springer inte och gömmer mig om någon försöker prata med mig. Återigen så är det som så att jag inte klarar av att ta kontakt själv, men om någon TAR kontakt så tar jag emot det. Logiskt? Inte ett jäkla dugg.
Och det är väl just det som ligger mig i fatet. Konsten att plocka på mig ett leende och sedan köra på. Säger det jag tror personen ifråga vill höra. 
När jag diskret drar mig lite åt sidan, är det ingen som märker det.

Bra eller dåligt? Vet inte.
 
Idag är det också lite jobbigt. Men det är lite "dagen" efter. Lite som om jag måste ta igen en massa tid som jag har missat. Vilket gör att allt känns överväldigande på något sätt. Eftersom jag vill göra allt på en gång, samtidigt. Jag klarar inte av att prioritera. Hjärnan går lite på högvarv.
 
Den sista kommentaren jag fick av min läkare innan jag gick var "Hur har du klarat av att jobba så många år på flygplatsen?". Bra fråga, vet inte svaret bara.
Fast personligen tycker jag inte att jag har jobbar SÅ många år där. Utan "bara" totalt 9 år. Finns dom som jobbat längre och verkar, än så länge, ha förståndet i behåll. Måste erkänna att jag är lite avis. För det är inte kul någonstans att må som jag mår. Jag önskar ingen det. Ändå vet jag att det är många som befinner sig där jag är just nu. Kanske till och med ännu värre.
 
Respektera varandra och njut av livet.
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela