lisajalmefors.blogg.se

BUP

Publicerad 2020-01-31 08:41:00 i Livet,

Varför känns det som att det många gånger tar emot att säga att man går till BUP med sitt barn? Och det är helt galet vad mycket energi det tar att vara där. Det suger energi. Jag är helt slut när Monstret är klar. 

Att vara föräldrer, oavsett mamma eller pappa, så vill vi kunna lösa våra barns problem. Till varje pris. Nu menar jag stora problem, inte vilken tröjja som ska användas just då. Utan när demonerna kommer och tar över. När våra små mini människor trycks ner av mörka tanker. Problem som "bara" vuxna ska ha (men bode slippa dom med). Våra monster ska leva livet och ha kul innan allvaret kommer och knacka på. Springa och jaga varandra. Spela fotboll på bakgården, leka kull, dockor, cykla. 
 
Det gör ganska ont att sitta med och lyssna på när ens barn ska försöka sätta ord på det dom känner. Förklara det kaos som pågår. Lyssna på att det är övermäktigt. 
Att faktiskt själv få en tankeställare på att jag som mamma inte räcker till alla gånger. 
 
Dom föräldrar som har barn på BUP kommer gissningsvis veta vad jag menar/känner. Det är en form av maktlöshet som infinner sig. Villrådighet. En oro för vad som framtiden kommer att ge. 
 
"Mamma, tänk om jag alltid kommer att må så här?"
Vad svara man på det? 
"Hjärtat, så länge det finns en liten gnista, så finns det möjligheter. Det mesta går att lösa, så länge viljan finns."
Bättre svar än så kunde jag inte ge. Då är frågan. Ljuger jag? Eller är det så? Så länge gnistan finns, så finns alla möjligheter? 
Bildresultat för tecknade söta monster
Nåjja. Det är inte så mycket annat att göra än att kavla upp ärmarna och köra på. Stötta. Finnas. Lyfta. Absolut INTE GE UPP! Hela tiden hitta strategier. 
 
Det är vad mitt liv består av, hitta nya strategier. 
Och med två monster som inte mår bra, i perioder, så blir det till att hitta strategier hela tiden. Det är tungt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela