lisajalmefors.blogg.se

ok. Nu är jag där igen.

Publicerad 2020-02-04 22:50:17 i Livet,

Ni vet den där punkten där du är redo att faktiskt ge upp. Energin tar slut. Du har inte möjlighet att tanka på mer.
ÄNDÅ! Ändå, så på något jäkla vänster, på något outgrundligt sätt så kommer det en liten energi boost från ingenstans. En liten, liten boost. Man ack så tillräcklig för att orka ta sig framåt igen.
 
Jag tycker det på något sätt är lite farscinerande. Hur vi människor ena stunden "Nej, nu orkar jag inte mer. Nu får det vara nog." För att efter en liten stund konstatera. "Ja va fan. Nu kör vi lite till." Föräldrar är fenomenala på detta fenomen. 
 
Idag har jag nog inte varit så väldigt trevlig på jobbet. Hade jag kunnat hade jag satt mig i ett hörn och gråtit en skvätt. Det är så mycket jag behöver få ur mig, att jag inte vet vart jag ska börja. Men det är så livet är. 
Ibland kommer det riktigt tuffa nötter som måste knäckas, och tas om hand. Oavsett om vi vill eller inte. Ok, liknelsen var kanske inte den bästa. Men jag är rejält trött. Så det är det bästa jag kan komma på just nu. 
 
Varför jag känner mig som för lite smör på en stor macka? Jag började dagen med ett två timmars möte på skolan för att disskutera ett problem. Ett problem som blivit gigantiskt. 
Att sitta och förklara hur ett Monster fungerar, det tar hårt på psyket. Jag vet inte hur många gånger jag fått göra det. Att höra problemen om och om igen, samtidigt som oron snurrar i huvudet, det är hårt. Vid vissa tillfällen känns det lite som om jag måste försvara Monster. Försvara oss föräldrar. DET, mina kära vänner, är knäckande.
Idag var det lite varianten fyra mot en. Rektor, skolpsykolog, specialpedagog, skolsyster och jag. 
 
 
Saken är den att det inte är så. Fyra mot en. Utan det sitter fyra personer som ska försöka förstå en liten människa med stora problem. Fyra personer som ska försöka hitta en väg genom träsket av ångest och depression. Nej, dom kan inte bota. Så naiv är jag inte. Men dom kan hjälpa till med skolgången. Anpassa schemat. Stötta.
Egentligen är skola och vi föräldrar som förklarat krig mot psykisk ohälsa.  
 
Det paradoxala i det här är, trots sin enorma frånvaro. Så uppfyller Monstret kunskapskraven. Det ni! När Monster väl är i skolan, så snappar hon upp snabbt och är med på banan. 
Det värmer både mitt hjärta och Gubbens. För det visar även på att Monster vill hitta en lösning till att klara skolan. Hon har inte gett upp hoppet. 
 
Så länge det finns ljus, finns det hopp
 
Så nu ska jag, Gubben och vårat Monster fortsätta våran kamp. Det finns inget annat alternativ. Att ge upp finns inte på världskartan. 
Ja, känslan kan infinna sig. Klart den gör det. Jag är ingen supermorsa. Men när känslan infinner sig, så får jag bara tillåta den att finnas en liten stund. Sedan ska den bort på ett eller annat sätt.
Det låter så enkelt, så otroligt enkelt. Men i praktiken är det lite annat.....
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela