lisajalmefors.blogg.se

Dagen efter.

Publicerad 2020-02-06 13:31:31 i Livet,

Det känns i kroppen. Det känns rejält i kroppen. 
 
Skoleleverna som var med var superduktiga. Riktigt grymma. 
 
Personligen var jag inte riktigt där. Jag var med, men inte riktigt. Första genomförandet var jag väldigt passiv, dumt nog. Egentligen var det inte dumt i övningssyfte. Bara för mig själv, personligen.
Poliserna fick kämpa. Helt uppenbart hade dom missbedömt hur mycket jag väger egentligen. Intressant. Men tydligen var dom väldigt bestämda med att jag skulle ut. En av "gärningsmännen" hade en bombväst. Så då finns det inte så många andra val.
 
Resultatet blev rivmärken på ryggen, och blåmärken. Visserligen fick dom ut mig. Det är var smärtsamt uppenbart. 
 
Kan säga att jag har ordentligt ont just nu. Ryggen känns som ett enda stort blåmärke.
Men på ett sätt var det värt det. För det var kul, trots att jag var väldigt passiv.
 
Andra omgången var jag en aning på. Lyckades tycka lite synd om mig. Mitt mål är att kunna vara mer utåt agerande. Och jag har en förebild. Det är en engelsman vid namn Graham. Han är helt otrolig. Han börjar med att vråla rakt ut. Avgrundsvrål. Sedan allt efter att tiden går, så klingar det av. Han försvinner i takt med att han "förblöder". Helt galet verkligt.
 
Så vi får se om jag bli lika modig. 
 
Jag fick lite tid över under lunchen, så jag lunde låta bli att bli lite kreativ. Otroligt nöjd med denna. Även om jag tror att jag kan "bloda" ner den mer än vad jag har gjort. Men tanken är att det är relativt nygjort. 
Denna gång var jag som sagt lite mer på. När poliserna kommer in i byggnaden försöker jag få deras uppmärksamhet. Dom SKA ignorera mig, för dom vet inte vad som finns. Men jag är skottskadad och blivit attackerad med kniv. Så det vore trevligt om jag kunde få lite hjälp, tänker jag. 
Ja, jag fick hjälp till slut. När jag mer eller mindre var medvetslös pga blodförlusten. 
 
Samtidigt funderar jag lite på hur jag skulle reagera om det var på riktigt. Helt ärligt så vet jag inte. Den erfarenhet jag har är att jag blir ganska inåtvänd när jag för illa mig eller mår dåligt. Jag säger inget, gråter i tysthet och drar mig undan.
 
För typ 15år sedan slet jag av en lårmuskel. Smärtan och gråten höll jag inom mig. Inte ens i abmulansen sa jag något. Jag bet ihop. 
I Argentina när jag bröt ihop under inspelningarna så grät jag öppet, men efteråt "flydde" jag. Stängde ute alla. Kopplar bort allt och lyssnar på musik. Det var ingen som fick kontakt med mig. Så personalen turades om att vakta mig, för dom ville ha lite koll på mig. 
 
Exakt detta har jag tagit med mig till övningar. Jag är inte så utåtagerande. Alla är inte det. Samtidigt som det är ett fabulöst bra tillfälle att öva på just det. Våga vara utåtagerande. Våga ta plats. Våga synas.
 
Det är två omgångar kvar. Men det är ett tag tills det är dags. Samtidigt som jag börjat planera för en bilolycka. Lite oklart om det ska vara en herrejösses olycka, eller om det ska vara en mindre olycka. Vi får se. 
 
Va rädd om er.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela