lisajalmefors.blogg.se

Hej Niclas Wahlgren!

Publicerad 2019-09-18 12:54:03 i Livet,

Ja, jag riktar mig direkt till dig. Med anledning till ditt uttalande i NRJ.
 
Jag blev förbannad, men mest ledsen över ditt uttalande. För ditt uttalande om personer med ADHD och även dom med psykiskt ohälsa visade på en bristande respekt för andra människor. Bara för att det funkade med motion för dig när du mådde dåligt, betyder det inte att det hjälper för alla. Och nu talar jag för mig själv. Det enda som fick mig att ta mig upp ur sängen, var att våra döttrar behövde mig. Den lilla energi jag hade gick åt till att ta hand om dom. 
 
De skulle väckas på morgonen och skickas iväg till skolan. Precis som i många andra familjer, inget konstigt. Men för mig var det ett jätteprojekt. När dom hade åkt till skolan, och jag var ensam hemma, så hade jag ingen energi kvar. Hela dagen gick åt till att återhämta mig innan dom kom hem igen. 
Motivationen till att motionera? Nej. Jag hade fullt upp med att överleva.
 
För jag hade inte bara mig själv att tänka på. En av våra döttrar har ADHD. Den där diagnosen som du anser går att motionera bort, att mediciner skrivs ut alldeles för lätt. 
Jag vet inte viken verklighet du lever i. Uppenbarligen lever vi inte i samma. 
 
Bara att få till en utredning är en jätteprocess. För våran del fick vi även slåss med rektorn på dåvarande skola. Hon ansåg att det inte fanns några problem. Hon valde att blunda för raseri utbrotten, inlärnings svårigheterna och svårigheterna att fokusera. Vår dotter rymde ett flertal tillfällen från skolan för att hon blev arg. 
Fick vi hjälp av skolan? Nej. Jag ringde till slut själv till BUP och sa: Hej, jag vet inte vad jag ska göra. Vi klarar inte av vår egen dotter. Om du bara visste hur knäckande det är för en föräldrer att säga dom orden.
Men vi fick äntligen hjälp. Efter 2 års kamp. Efter ytterligare 1 år fick vår dotter även Ritalina, då kom vändpunkten. 
Nu har vi en hyfsat bra tillvaro. Men det går upp och det går ner, så som det gör hos alla familjer. Problemet med ett barn som har ADHD är att det är större svängar. Mycket större svängar. 
 
Jag kan inte se hur motion skulle hjälpa? Det hjälper säkert för vissa, men inte hemma hos oss. Men du, Niclas, har dragit alla över en och samma kam. Det är respektlöst. JAG tycker det är respektlöst. Du talar om för mig att jag är en dålig förälder som lyssnar på läkemedelsföretagen. Men jag tror (och vet) att det är många som känner igen sig i stort och smått. 
För det handlar inte bara om överskotts energi som ska ut. Det är mycket mer komplext än så. VÄLDIGT mycket mer än så.
 
Vi är en stor familj. Jag och min man gör allt vad vi kan för våra familj. Att du, Niclas, talar om för oss att vi gör fel.... Jag blir sårad. Hade vi kunnat undvika mediciner, då hade vi gjort det. Gladeligen.
 
Du menar på att skrivs ut piller till höger och vänster. Nej, hjärtat, så enkelt är det inte. Att gå till en läkare och "bara" så där få en diagnos. Nopp, stämmer inte heller. Det är långa köer. BUP hinner inte med att hjälpa alla barn. 
 
För min egen del kämpar jag fortfarande med mitt eget mående. Och jag har kommit en lång bit, jag mår mycket bättre. 
Anledningen till min utbrändhet var faktiskt inte bara jobbet. Helt galet så berodde det på familjesituationen också. Ett barn med panikångest/social fobi och ett barn med ADHD/Asberger. Jag hade stress på jobbet, och hade stress hemma. Det är ingen bra kombination. Tack och lov är jag gift med en underbart engagerad och förstående man. Utan honom hade jag gått under helt.  
 
En sista sak. Vår dotter erbjöd sig att flytta hem till dig en månad, utan mediciner, så du kunde få känna på hur det är att leva med en person som har ADHD.
 
Men lev du i din värld, så fortsätter jag att leva i verkligheten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela