lisajalmefors.blogg.se

Herrejisses säger jag bara!

Publicerad 2019-10-18 10:38:39 i Livet,

Jag har så märkliga reaktioner i kroppen, så det är helt sanslöst!
Känner stress, men är helt sanslöst trött. Lite uppgiven. Det kryper i kroppen. Sliten. Gråtfärdig.
Vet faktiskt inte riktigt vart jag ska ta vägen.
 
På ett sätt önskar jag att jag kunde fått någon form av förvarning innan jag blev mamma. Självklart visste jag att det innefattar en hel del oros moment. Självfallet var jag medveten om ansvaret som det innebär. SÅ korkad är jag inte.
Jag och min man var fullt på det klara med vad det innebär att starta familj. En stor familj. 
 
Men ändå känns det lite som om jag blev lite "tagen på sängen" med allt vad föräldraskap innebär. All oro. All stress. 
Hur funkar det i skolan? Hur mår dom? Hur ska det gå i framtiden? Varför mår dom inte bra? Varför, varför, varför!
Och när det uppstår situationer där vi som föräldrar inte kan hjälpa till, då kommer känslan av hjälplöshet. Att "bara" kunna stå vid sidan om och se på. Även om vi finns där som stöd. 
 
Vi har fyra älskade Monster. Alla fyra har olika problematik. Så det är en konstant meckande. För det intressanta är att ingen av dom vill ta plats. För alla fyra anser att någon annan har det värre. Okey?
Nu frågade jag faktiskt, efter att ha lyssnat på detta ett tag, exakt VEM ska då ta plats? Eftersom ingen anser att dom vill ta plats? Det kunde dom inte svara på. Alla har rätt till minst lika mycket plats. Alla SKA ha lika mycket plats. Med tanke på att det är olika bekymmer.
Vet inte hur många gånger jag försöker banka in i deras huvuden att alla i familjen är lika viktiga. Något som inte verkar gå riktigt ända fram.
 
MEN jäklar anåda om det händer något med någon. Då är dom snabba att mobilsera sig, försvara varandra och är duktiga på att backa upp. Men ingen vill ta plats......
 
Seriöst! 
 
Vad har jag missat? Vad har vi missat?
 
Ni som har flera barn misstänker jag har varit med om något liknande. 
 
Nu känns det lite extra i hjärtegropen. Ett av Monstrena har riktigt låga blodvärden, hon har hälften mot vad hon borde ha. Skruttan fyller inte på järndepåerna i kroppen. Så vi har tillbringat en natt på akuten. Först bestämdes det att hon skulle ha blodtransfussion, men sedan ändrades detta mitt i natten och vi kunde åka hem. Vilket i och för sig var tacksamt. 
Men faktum kvarstår, vi har ingen aning om varför hon mår som hon mår. Och att i det läget som föräldrer inte kunna göra något, det är frustrerande. Det enda vi kan göra är att ligga på sjukvården. 
Dom i sin tur är underbemannade och givetvis måste prioritera andra som mår värre. Ändå, så är vårt barn viktigast i hela världen enligt oss. 
Ni hänger med på vad jag menar?
 
Nu ska jag ta en promenad i höstvädret. Se om jag kan rensa tankarna lite.
 
Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Dan hälsar puss på er alla där ute i cyber rymden!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela