lisajalmefors.blogg.se

Helt galet

Publicerad 2019-06-04 15:13:02 i Livet,

Men imorgon tar äldsta monstret studenten. Hon är färdig med skolan, och anses som vuxen på riktigt. 
Känns konstigt.
 
Inser samtidigt att även jag blir gamal. Börja nu inte med dravvlet "nä, vi är bara 25". Nopp. Jag blir äldre, punkt. Ålderskris? Eller bara en dålig dag? Misstänker att det är båda.
 
Men kroppen värker. Själen värker. Jag (och även familjen så klart) har gått igenom väldigt mycket under våren. 
Bilden kan innehålla: en eller flera personer, barn och närbild
På vägen har jag tappat bort mig själv en hel del också. Det har varit väldigt vingligt. "Jo, det är lite tufft ibland." Lite?? Det är en underdrift. Rejäl underdrift. 
Det har varit många gånger som jag nedvärderat mig själv, ibland underskattat mig själv. Men jag är väldigt duktig på att trycka ner mig själv, framför allt tro vad andra tror.... Genomtänkt? Nej, inte ett dugg. Det är aldrig genomtänkt med den typ av tankar. Dessutom är det inte meningen att det ska vara det. För om dom är genomtänkta, det är DÅ det blir farligt. 
 
När vi mår dåligt, så letar hjärnan automatiskt olika flyktvägar i form av bortförklaringar. Men hjärnan har även en tendens att bli en aning agressiv i sitt tänkande också. Övertänkande. Detta sker succesivt och omedvetet. Många gånger får vi passa oss, så tankarna inte tar över.
 
Med övertänkadet kommer även en överreaktion. Vi reagerar kraftigare på saker och ting som händer runt omkring oss. Lägger in egna värderingar i hur någon annan tänker. Men vi kan aldrig någonsin veta hur någon annan tänker. Ändå så tror vi oss veta vad andra tycker och tänker. 
 
Ni som är inne i den här snurren vet vad jag menar. För mig personligen så triggas detta igång när ett av våra monster mår dåligt. Riktigt dåligt. Där och då är jag fokuserad på att stötta. Hjälpa. Underlätta. Lyssna och lite prata. Men efteråt är jag helt slut. 
          När hon mår dåligt så kastas jag tillbaka ca 3-4 år i tiden. Varför? Vet inte. Helt ärligt så vet jag inte. Jag är ingen psykolog. Det enda jag har med mig är mina egna erfarenheter. Och jag har en hel del i ryggsäcken. På gott och ont. Mest bra tror jag. 
 
Våra monster växer och blir stora, tack och lov. Men tills dom kan stå helt på egna ben, kommer jag och min Gubbe att finnas där som stöttepelare. Ibland som boxningssäckar. 
 
Bilden kan innehålla: en eller flera personer och personer som sitter
Året är 2008. Det är ett tag sedan. Lilla superglada fjärten i blå tröjja tar studenten imorgon. Fjärten längst bort i röd tröjja ska konfimeras i sommar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela