lisajalmefors.blogg.se

December

Publicerad 2019-12-06 10:24:00 i Livet,

Men det känns som höst. Att vintern skulle vara här, det finns inte riktigt på världskartan. Snö lyser med sin frånvaro. Det enda som kommer ner från dom gråa trista molnen är regn. Med regn kommer lera. Vad tycker hästägare och hundägare om lera? Inte alls. Inte över huvudtaget. Vi vill ha torrt ute. Slippa leriga tassar, sand i pälsen och framförallt promanderna i regnet kan vi vara utan. Hästar står i leriga hagar. Regelverket säger att hästar MÅSTE vara ute varje dag ett vissta antal timmar, men jag vet itne ritkigt vad hästarna själva tycker egentligen. Dom hade förmodligen uppskattat en hage inomhus.... Om det nu ens finns. 
 
Med tanke på hur stora våra boxar är, så är vi nog inte lågnt ifrån.
 
Ett annat fenomen med lera som hästägare avskyr, det är tappskor. Alla dessa tappskor. Här kan jag egentligen inte heller gnälla riktigt (jag gnäller åt andra), vi har den förnämliga turen att ha sandhagar. 
 
Annars då? Förutom att jag gnäller över vädret? Mja, inte mycket. Omd et finns gudar, så ska dom veta att jag förösker. Men lusten och viljan finns inte. Så på ett sätt har jag gett upp.
 
Med det har jag insett att vi kan ge upp på olika sätt. Det behöver inte vara så dramtiskt som det låter, eller så illa som det kan tyckas. Eller jo det äör det visserligen. För det är aldrig bra att ge upp. 
 
Vad jag personligen har upptäckt är att jag har gett up med mig själv. Men jag har inte gett upp på familjen, kommer aldrig att göra. Kortfattat så kan vi ge upp på olika sätt. Först hade jag tänkt att gå in lite mer på det, men känner att: Nej, det blir lite gnäll/självömkan varning på det hela.
Så den texten får vänta.
Var tvungen att lägga upp en bild innan den andra.... Ni kommer förstå strax!
 Vi tar något kul!
 
Jag och en kollega från jobbet hade förmånen att få vara med på en fullskalig samverkansövning på Arlanda. Blåljus tillsammans med swedavia och allt var som hör sig till om det skulle ske en olycka.
Det var riktigt häftigt. 
 
Ett oväntat bekant ansikte dök upp! Mr Graham!!!!!!
"Nice that someone recognize me whitout all the blood....!"
Kan tänka mig. Men det underbara är att jag har mött Graham vid två tidigare tillfällen, och fått se honom in action. Han är galen. Visserligen är englesmän inte kloka alla gånger, men han tar alla priser.
Denna gång hade jag inte möjlighet att se vad han pysslade med. För jag var själv upptagen med att gråta och tycka synd om mig själv i två timmar.
 
 
 Underteckand har varit med om en "flygkrasch". Som ni ser gick det inte SÅ bra. Förmodligen hade det gått bättre om räddningstjänst hade vågat lägga förband på såren. Konstaterade att jag förmodligen hade dött av förblödning om det varit på riktigt. Fick ingen smärtlindring, trots min panik när en brandis försökte lägga bandage. Läkarna för upptagna med att prioritera vilka som skulle åka först.
 
Bilden kan innehålla: 1 person
Ligga i självömkan i två timmar ger träningsvärk, framför allt en stelkropp.... Men det hela slutade med att jag låg med fyra filtar. Sedan undrar jag om det är ett krav inom blåljusyrken att ha varma händer..? Någon som det? Inte?
Förra gången tackade jag dom högre makterna för att killen från piketen hade varma händer, denna gång var det en brandis och ambulansmänniska med varma händer. Dom turades om att hålla min hand och värma den.
För jag nämnde att jag frös? Inte? Jag frös SÅ IN I HELVETE!
 
Jag fick frågan "Fryser du på riktigt eller är det din roll..?"
Jag väser "Båda!" 
Då kom det en filt från försvaret... Faktiskt slutade dagen med 4 ambulansfiltar och försvarsfilt.  
 
En annorlunda, men otroligt givande dag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela