lisajalmefors.blogg.se

En helt ok helg.

Publicerad 2019-08-19 19:32:51 i Livet,

Faktiskt.
 
Palatset är invigt. Och den är verkligen toppen. Älskar min lilla knubbis. 
Vart har jag varit då? Kosan styrdes mot Ekerö. Gubben har sin gubbklubb där, och de hade tydligen 40 års jubileum. Detta ska firas stort. Som sig bör!
Det är ju ändå MC knuttar vi pratar om. Och är det något som MC knuttar tycker om (utom att köra hoj) så är det att festa. Herrejisses vad dom partajjar. Eller, MC bruttorna är inte så dåliga dom heller.
Verkar som att hela MC världen är ett enda stort party.
 
Och alla dessa kramar... En kram från en MC typ (?) är som att skaka hand med en slips nisse. Med andra det ska kramas till höger och vänster. Personligen är jag en skvätt restrektiv med kramar. inte min grej.
Jag kramar dom jag känner, framför allt jag tycker om. Resten får gärna vara för min del. Världen känner inte mig, och jag känner inte världen. Faktiskt tror jag att jag vill ha det så också. Jag vill inte känna världen. Den är alldeles för komplicerad.
 
Och jag är folkskygg. Tro inget annat. 
 
Hur kommer det sig att jag klarade av detta då? Partajjet alltså. Med tanke på att jag absolut inte klarar av folksamlingar, jag blir sjukt sressad av det. Och det ger mig ångest. Utan att överdriva. 
Tricket var, för mig, planen. Min grundtanke var att komma dit, säga hej och sedan dra mig undan. Så blev det inte. Jag gömde mig inte, men vetskapen att jag faktiskt kunde var inte helt fel. 
Det var en trygghet, en livlina faktiskt. 
 
Låter kanske knäppt. Men det var den känslan jag hade. 
 
Uppenbarligen är det en strategi som funkar på mig. Jag har nog egentligen vetat om det hela tiden, men inte försått riktigt.
Har jag haft möjligheten, drar jag mig alltid undan lite diskret. Kanske till och med aviker om det bli för jobbigt. Jag har parkerat mig i köket. Hittat en undangömd plats att sitta på. Ställer mig bakom någon. Lyssnar hellre än pratar. 
 
Från att ha gjort utrop i gaterna på Arlanda, sjunigt i kyrkan till vad jag är idag. Det är ett sjukt stort steg. 
 
Bildresultat för Lisa Jälmefors
https://www.youtube.com/watch?v=RLIuA6Gf6J4
 
Skulle jag göra detta igen? Mjae, jag tror inte det. Dom innre demonerna har fått lite för mycket utrymme. Sista gången jag gjorde något liknande var 2018 i Skepptuna kyrka. 
Jag har massor att jobba på. Egentligen är det "bara" hjärnspöket jag behöver jobba på. Men det är den jobbigaste biten. För hjärnspöken har en tendens att få ett järngrepp, och det är jäkligt svårt att släppa på greppet. Släppa helt går aldrig, men det går åtminstone att lätta på greppet en aning. Så det inte tar över. 
 
Jag har alltid haft mina hjärnspöken. Men jag har aldrig låtit dom tagit över lika mycket som nu. jag har kunnat utmanan mig själv ganska mycket. 
För det är det enda sättet att besegra spökena på, utmana dom!
 
Frågan är när. Och hur..
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela