lisajalmefors.blogg.se

Team Berns Crazy, Kalle

Publicerad 2019-04-16 08:25:00 i Livet,

Eller Kung Karl för den delen. En älskad vän, många namn.
 
Vår älskade Schäfer har lämnat oss. Beslutet var egentligen taget för länge sedan, men jag har skjutit upp det. Men nu gick det inte längre.
Kalle blev 12 år gamal. Och med tanke på blåsljud på hjärtat, så är det en aktingsvärd ålder på en schäfer.
 
 
Jag är stolt över våra tjejer. Dom har hanterat det här fantastiskt bra. Tre av dom valde att följa med. Och vi har varit noga med att tala om hur det går till, så de var väl förberdda på proceduren. 
Men dom tyckte det var otroligt jobbigt. 
"Jag förstod inte att det skulle vara så här jobbigt"
 
Har man aldrig varit med så kan man inte förstå. För hur mycket du än förklarar, så kan du inte få någon annan att förstå hur det känns.
Och det känns aldrig rätt. Det finns alltid lite tviviel. Alltid.
"Gör vi rätt?"
"Mår han inte lite bättre?"
"Han kan nog vara med lite till"
"Men idag mår han toppen"
"Detta är helt fel"
Vår första schäfer, Otto, fick cancer och epilepsi. Kort sagt han var ruskigt dålig. Galet dålig. Och ÄNDÅ kom dessa tankar.
        Men samtidigt så tror jag att det ska vara så, det ska inte vara lätt. Det ska vara jobbigt. För det är ändå en bebis, en kompis som har funnits där under en lång tid. 
 
12 år är en lång tid. Han har varit med på det mesta som vi har hittat på. Han har imponerat på poliser. För han var en cool kille. Brydde sig inte så mycket om andra hundar. Enda gången han skällde var när han lekte, och han "pratade" med sina pinnar.
 
 
 Kung Karl ingav respekt bara genom att finnas. Han satt på tomten och stirrade ut alla som gick förbi. Men det föll honom aldrig in att dra iväg.
Eller.... jo... ja... När han var en snorvalp så rymde han många gånger. Väldigt många gånger. Rymde kanske är fel ord. Han liksom bara försvann iväg när det var något intressant som fångade hans intresse.
Kung Karl imponerade på många. 
Kalle var inte alls imponerad över denna lilla valp. den var för liten. Det gick inte att leka med den. Helt klart oduglig.
 
Han har varit med och uppfostrat 4 tvåbentingar och 3 fyrbentingar. Dannyboy är hans absolut största beundrare. 
Kalle har hjälpt många hundrädda, han har visat att stora hundar kan vara ödmjuka och snälla. 

Men nu är det tomt hemma. Det är tyst, inget ljud av stora tassar. Det är lite konstigt faktiskt. För det är en energi som saknas. Ingen som ligger och sover i soffan på nätterna (varför ha en hundsäng, när det finns en soffa att tillgå?). 
 
Kalle älskade hjärta, vi saknar dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela