lisajalmefors.blogg.se

Jag har haft enorm tur...

Publicerad 2018-06-11 15:07:51 i Livet,

Det har jag insett nu i efterhand. Det där med mental ohälsa är inte att leka med. Tyvärr så förstår inte sjukvården det. De kollar att kroppen funkar rent fysiskt, sedan får du ett ok att åka hem. Eller snarare du bli mer eller mindre utkastad, och får ta dig hem bäst du kan. 
 
Pratade med en tjej idag, det var faktiskt intressant det hon hade att berätta. Och det bekräftar väldigt mycket av det som jag har skrivit! Mår du dåligt rent psyksikt, så innebär det till stor del att ha tur. Tur att träffa på rätt personer som kan hjälpa. Tur att ha en familj som stöttar. Tur att ha kompisar som förstår. Rena rama jackpotten om du har en förstående chef.
Varför är det så?
 
Det ska väl ändå inte handla om TUR, ifall du återhämtar dig eller inte? Är det inte allas rätt att få må bra? Allas rätt att bli trodd och hörd? Bara få tillåtelse att få finnas?
 
Ja, det finns dom som utnyttjar systemet. Det kommer tyvärr alltid att vara så. Så på ett sätt förstår jag Försäkringskassan till viss del, med deras stramare riktlinjer. MEN de måste fortfarande se individen! Misstänkts det att någon fuskar, utred och straffa DEN personen. Inte kollektiv bestraffning. För då drabbas även dom som faktiskt behöver all hjälp de kan få.
Så jäkla kul är det inte att vara hemme och tycka att livet är skit. Att faktiskt önska att man vore död, för det spelar ändå ingen roll.
 
Tillbaka till Fru X.
Fru X drabbas av panikångest på jobbet. Kollegor ringer ambulans, då symtomen är snarlik ett hjärtinfarkt. Fru X körs till sjukhus där man efter snabb undersökning konstaterar att det inte är akut. Efter ytterligare lite väntan så genom ett trollslag är Fru X frisk! Bara så där! Som genom ett trollslag är Fru X frisk och kry.
Hon skrivs ut, och förväntas att kunna ta sig hem själv. 
 
Vi backar bandet lite nu till hur Fru X upplevde detta. Hon trodde att hon skulle dö. Hennes sista stund var kommen. Kroppen lydde inte, att bara andas blev ett jätteprojekt.  När ångesten har släppt är hon omtummlad och öm i kroppen. Ingen som förklarar för henne, ingen som stöttar. Ingen som vägleder henne. 
Från att ha känt att döden var nära, till att några timmar senare bli "utkastad" för det inte var något fel. Fick hon hjälp med transport hem? Nej. Hon fick ringa taxi själv. Eftersom att hennes bil stod kvar på jobbet. 
 
Men något var fel. Något ÄR fel. 
Varför kopplas det inte in en psykriatiker? 
Jag kan tycka att en person som åker ambulans till ett sjukhus, borde rimligen får hjälp med att ta sig hem igen. Eller? 
 
Men så är det icke!
 
Panikångest är något man måste lära sig att leva med. Inget du kan vara sjukskriven för. Så länge kroppen funkar så är du frisk. 
Sedan att det mentala faktiskt kan orsaka kortslutning i kroppen, det räknas inte. Det är inte samma sak. Det räknas inte. 
 
Visst är det märkligt?! 
 
jag har som sagt haft tur. En underbar man, som snudd på är överbeskyddande. Jag blir irriterad, men är ändå otroligt tacksam över det! Rara föräldrar som gör vad dom kan, även om de kanske inte hänger med i alla svängar alla gånger. Förstående kompisar som accepterat att jag inte hört av mig, utan "bara" funnits där. 
Jag hade tur att kunna bryta mig ifrån Arlanda, och hamna på (i mina ögon) bästa arbetsplatsen. Kollegor som har en otrolig tolerans. De har säkert blivit irriterade och frustrerade, men inget jag har märkt eller känt av.
 
Kan tillägga att Fru X mår mycket bättre, också tack vare familj och kollegor. INTE tack vare sjukvården.....  
 
  
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela