lisajalmefors.blogg.se

Hualigen!

Publicerad 2018-07-30 10:23:08 i Livet,

Denna värme tar knäcken på vem som helst. Men undertecknad är nu tillbaka på jobbet. Semestern är avklaratd. Den blev inte som tänkt, men jag har varit typ ledig. Kruxet är att jag lätt blir stressad över saker, och då stänger jag av. Men stressen finns kvar. Även om jag "bara" sitter, så betyder det inte att jag är avslappand eller att jag inte gör något. Snarare tvärtom, tankarna går i 190 och det är dessan som jag försöker sortera när jag "inte gör något".
 
Jag vet att jag har massor att göra, men det blir så mycket att jag inte vet vart jag ska börja. Kortslutning är ett faktum, och inget blir gjort.
Kom nu inte med: det är bara att. NEJ, det är inte bara att. Och JA, jag har provat olika metoder för att försöka prioritera. Men det tillkommer ytterligare en detalj. När jag väl kommit fram till hur jag ska göra/vad jag ska göra, så är det mer regel än undantag att något annat kommer emellan. Som på beställning kommer jag av mig. 
 
Samtidigt som jag försöker att hitta en ny hobby. En ny fritidssysselsättning. Något som är för mig. Jag vet att jag nämnt detta förut, men jag har inte kommit längre. För samma fenomen dyker upp här. Jag vill så mycket, så jag vet inte vad jag vill. 
 
Sammanfattningsvis så gör jag mer för andra, än för mig själv. Hoppas kunna bryta det mönstret snart, jag måste. Annars kommer jag att försvinna i mängden. Och jag vill fortsätta vara jag. 
Har också konstaterat att jag har tappat otroligt mycket av mina sociala skills. Så fort det är en grupp med människor så "försvinner" jag. Med det menar jag att jag säger inget. Jag vet inte vad jag ska säga. Vet inte vad jag kan tillföra ett samtal. Det blir bara jobbigt, och framför allt rörigt i huvudet. Hjärnan går i högvarv för att hinna med. 
SAMTIDIGT som jag tycker om att umgås. Älskar att fika. Men inte i grupp. För jag hänger inte med, och jag tar inte för mig. Utan försvinner i mängden. Jag vågar inte. 
Det är lite märklig känsla faktiskt. Innan kraschen så hade jag inte några som helst problem med det här. Tvärtom. Hade inga problem med att glida in och hjälpa till med saker. Inga problem med att prata med folk. Fråga saker. Ta för mig. Finnas till.
 
Framför allt har jag blivt superkänslig, och är väldigt snabb med att ta feltolka situationer och framför allt överreagera. Jag gissar att det är för att hjärnan fortfarnade går på högvarv, jag överanalyserar saker fortfarande. Vilket också gör att jag blir så fruktansvärt sårad/ledsen om någon gör något bakom ryggen på mig. Eller säger något om mig som jag får reda på, vilket jag alltid får. Begriper inte hur, men jag får reda på ALLT. Inte alla som tror, men jag får verkligen veta allt i slutändan. 
Har det hänt något specifikt på senaste? Svar: Nej. Nej det har det inte. Utan detta är en reflektion på sista tre åren, kanske tom fyra sista åren. 
 
Svaret på lösningar har jag inte hittat än. Frågan är om jag någonsin hittar svaret. För det är lite som att hitta svaret på Meningen med livet. Vet inte ens om det faktiskt finns ett svar. 
 
 
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela