lisajalmefors.blogg.se

OK. Jag erkänner...

Publicerad 2018-12-28 16:37:01 i Livet,

Mina/våra barn är otroligt bortskämda. Det kom som en smocka idag. Jag har vetat om att dom är bortskämda, men inte SÅ mycket. 
 
Varför har jag missat detta så totalt? Insåg idag att jag faktiskt måste bli kopiöst osams med dom alla 4. Låter hårt, men så är det. I och med att jag har medlat mellan dom (och deras far) så har de "kommit undan".
Och va fan menar jag med det då?
 
De har inte fått lösa sina konflikter själva fullt ut. Hur i helvete ska de då klara av det i det vuxna livet? Ingen aning!

Men en annan aspekt är faktiskt att jag kommit i skymundan. För vem medlar när jag är arg? Ingen. Helt ärligt. Ingen. Men, och ett väldigt stort MEN, så har jag inte visat alla gånger när jag blir arg eller ledsen. Då kan man ju fråga sig varför jag döljer det. Det mina kära vänner är en ännu större fråga. Varför har jag så svårt att visa hur jag egentligen känner? Att faktiskt verkligen tala om hur jag mår. Vad jag tycker. 
 
Men det är så jag är. Tyvärr på jobbet också. Dessutom har det blivit värre. Kanske inte värre, men med tanke på att jag är mer medveten om det, så känns det värre. Det känns som om det har eskalerat. Återigen, så har det nog inte gjort det. Utan det är som vanligt. 
Jag slätar över saker, medlar. Försöker vara objektiv. Försöker att se det stora hela. 
 
Men även jag blir sårad. Framför allt när barnen inte lär sig. Övermakten ska veta att jag har pratat med dom. Det går in genom ena örat, för att sedan fortsätta rakt ut genom det andra. 
Frågan är vad som skulle hända om jag satte ner foten en gång för alla (om jag nu skulle klara av det). Skulle det hjälpa?
 
För så här är det ändå. Föräldar vill väl. Vi vill att familjen ska må bra, framför allt komma överens med varandra. Och jag gissar att vi mammor jobbar mest med just den biten. Vi kvinnor har en tendens att vara med känslomässigt engagerade. 
Det ligger i vårat DNA. 
 
I tidernas begynnelse så var det våran huvuduppgift. Ta hand om familjen. Skydda familjen. Mannan skulle se till att det fanns mat, som kvinnan sedan fördelade på familjen. 
Ja, jag vet. Nu är jag inne på stenåldern. Men det var så det var. Spelar ingen roll vad ni säger. MEN samhället har sakta förändrats (tack och lov). Och kvinnan behöver inte beksydda familjen på samma sätt. Men vårat DNA har inte förändrats. Vi är fortfarande lika känslomässigt engagerade som då. På gott och ont!
För det också viktigt att tänka på. Bara för att vi är mer känslomässiga, så behöver det inte vara negativt. Absolut inte!! För någonstans så har vi påverkat mannen att engagera sig mer. För idag så har vi inte
"Ugh! Jag dödat mammut. Mat."
Utan männen är mer engagerade i familjen. Som sagt, samhället förändras. Även om jag önskar att det kunde gå lite fortare.... då tänker jag på jämnställdhet. Och den, många gånger, snedvridna kvinnosynen som fortfarande finns kvar. Men det är ett annat kapitel.
 
Men den stora nackdelen då? För mig personligen är det en energitjuv utan dess like. Att hela tiden pejla av vad som händer runt omkring mig. Min radar är konstant på. Den stängs aldrig av. Aldrig någonsin. För att vara helt ärligt vill jag inte det heller. 
Tyvärr är ju då bieffekten (för min del) bortskämda barn. 
 
Så. Summa av kardemumma. Antingen får jag gilla läget, inse fakta. Så här är det.
Eller
Sätta ner foten och faktiskt bli förbannad. Då menar jag inte gapa, skrika och svära. För det tror jag inte alls på. Utan faktiskt inte medla eller vara så förbannat pedagogisk. 
 
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela