lisajalmefors.blogg.se

Jorrå jag lever.

Publicerad 2017-03-31 15:26:04 i Livet,

Tror jag....

Känslan när Gubben ringer och säger "Barnet har dragit från skolan. Dom vet inte vart hon är." Jag befinner mig i en bil och ska vara en stökig bilist i en övning med blivande Poliser. Då är det bara att ta ett djupt, djuuuupt andetag och fundera ut vad som blir bäst. Det gäller att bli systematisk. Finns inget annat, inget annat hjälper. Det enda som funkar är att vara lugn och vara systematisk. 
Men många tankar hinner ändå passera. Eller rättare sagt en tanke som får fäste och skenar iväg. Många scenarion hinner utspela sig på 5 min. Allt från påkörd till kidnappad, eller "bara" ligger skadad någonstans. Oavsett vad så blir stressen enorm. Men utåt sett så syns inget, endast ett lugn. Egentligen är jag mentalt lugn också, på ett sett. På något vis så målar jag upp det absolut värsta som kan hända, så att det i slutändan blir en bagatell. Nu är det aldrig en bagatell när ett barn försvinner på det sättet som hon gjorde. Men det blir ändå lite lättare att handskas med.
"Normalt sett hittar man anmälda försvunna barn i en radie av 1km från utgångspunkten." Ord som klingar fortfarande, ord som på faktiskt ger mig en liten trygghet. Kanske därför det är så lätt för mig att hålla lugnet.
 
Litet barn hittades ganska snabbt. Tack och lov. Hon hade gått iväg för att handla glass, något hon nekar till. "Den låg i frysen". DÅ kom ilskan. DÅ blev jag arg. Det var nog tur att hennes lärare också var där, för annars hade det nog blivit krig.
 
Så nu i skrivadets stund dricker jag te och käkar chokladbollar. Yapp ni läste rätt. Plural, inte singular. Jag är värd dessa två chokladbollar!
Men det jag egentligen är sugen på är mat. God mat. Massor med mat! En grillad köttbit med grillade grönsaker till, ungstekt potatis med timjan till. Yapp så är det! 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela